I personuppgiftslagen finns regler för hur personuppgifter får behandlas. Lagen bygger i stort sätt på samtycke och information till de registrerade. Det finns också regler om säkerhet och rättelse av felaktiga uppgifter. Företag, myndigheter, föreningar och andra kan utse personuppgiftsombud som självständigt kontrollerar att personuppgifter behandlas korrekt inom verksamheten.

Personuppgiftslagen (även kallat PuL) trädde i kraft 1998. Lagen har till syfte att skydda människor mot att deras personliga integritet kränks när personuppgifter behandlas. Begreppet "behandlas" är brett, men lagen omfattar insamling, registrering, lagring, bearbetning, spridning, utplåning, med mera. Personuppgiftslagen bygger på gemensamma regler som har beslutats inom EU, det så kallade dataskyddsdirektivet. Övriga EU-länder har alltså liknande skyddslagar vilket underlättar flödet av information inom unionen.
PuL innehåller alltså bestämmelser om behandling av personuppgifter och gäller all behandling av personuppgifter som sker automatiskt, d.v.s. med hjälp av datorer eller någon annan form av IT-teknik. Lagen gäller även i vissa fall när personuppgifter behandlas manuellt. Det innebär att PuL har en mycket vittomfattande tillämpning i samhället. 

Personuppgifter får i princip bara behandlas om den registrerade lämnat sitt samtycke, vilket är mycket viktigt när det gäller till exempel internet sidor. Det finns dock flera undantag: vid myndighetsutövning, för att kunna fullgöra en rättslig skyldighet, för att fullgöra ett avtal med den registrerade, för att en arbetsuppgift av allmänt intresse skall utföras (t.ex. arkivering, forskning och statistik) eller när intresset av behandlingen väger över integritetsrisken.

Personuppgifter får publiceras på Internet om uppgifterna är harmlösa. Och vad som är harmlöst får bedömas från fall till fall. Men utgångspunkten är om den registrerade kan uppleva publiceringen som kränkande.
Uppgifter som räknas som kränkande, dvs. uppgifter om etnisk tillhörighet, religiös övertygelse, medlemskap i fackförening och även uppgifter om hälsa och sexualitet får således normalt inte publiceras utan samtycke. 
Trots att vi har den här lagen så kommer mycket ut på internet ändå, men lagen sätter nog lite stop för det i alla fall. Skulle vi inte ha personuppgiftslagen skulle det nog finnas ännu mer näthat och annat som inte är bra ute på nätet, det är en säkerhet och trygghet för oss människor att lagen existerar. 

Offentlighetsprincipen

Offentlighetsprincipen har funnits i Sverige sedan 1766 och innebär att regeringens och andra myndigheters samt riksdagens och beslutande kommunala församlingars verksamhet så långt som möjligt ska vara öppna. Därför har exempelvis allmänheten rätt att ta del av alla offentliga handlingar, och domstolsförhandlingar och beslutande församlingars sammanträden är normalt öppna för allmänheten.Offentlighetsprincipen innebär också att alla i Sverige har meddelarfrihet. Meddelarfriheten ger till exempel tjänstemän och andra som arbetar i stat, kommun och landsting rätt att berätta för massmedier och journalister om sådant som annars är hemligt utan att kunna straffas för det. 
Man kan också säga att offentlighetsprincipen innebär att allmänheten och massmedierna - tidningar, radio och TV - ska ha insyn i statens och kommunernas verksamhet.

Jag tror att lagen varit sig lik i alla de år den funnits, bara den att vi har haft nytta av den på olika sätt under åren. Nu för tiden har ju medierna och resterane i samhället stor nytta av lagen, just för att vi får rätten att ta reda på vad som händer till exempel inne i domsalarna. Det är spännande för oss när tidningarna skriver om hur det går för mördaren i domstolen, får han ett förtjänt straff? Det är viktigt för oss att vara delaktiga i det som händer runt om oss i samhället. Jag tror också att offentlighetsprincipen är viktigt just för att regeringen och folket flyter ihop med varandra, så det inte blir någon jättestor skillnad eller uppdelning. Och som demokratiskt land är detta visserligen något av en förutsättning att alla ska ha tillgång till offentlig information från myndigheter. 
Om offentlighetsprincipen inte existerat hade regeringen kunnat styrt och ställt som de ville utan vår påverkan och vi hade inte kunnat tagit del av mycket alls, regeringen och myndigheterna hade kunnat "fuffla" med deras saker och det hade inte varit bra för oss.