Shannon/Weaver och Lasswell är två olika kommunikationsmodeller som skiljer sig lite från varandra. 

Shannon och Weavers modell är den mest kända och använda. 
Kommunikationen förklaras i den här modellen med en informationskälla, en sändare, en bruskälla, en mottagare och en destination. 
I den här modellen är det inte bara vi människor som är informationskällan, det kan vara ett djur, robotar, en dator eller en telefon. Det finns också som ni ser en bruskälla (noise source) i modellen och det kan tillexempel vara en avbruten ledning, en stängd dörr mellan, en trasig eller avstängd telefon eller att man inte förstår varandra.

Fördelen med den här modellen tror jag är att man har en mycket bra överblick över hur kommunikationen går till. Man är även medveten om bruskällan, vilket är bra om man undrar varför kommunikationen går igenom.

Nackdelen med modellen tycker jag att den inte är lika lätt att förstå som Laswells modell.

Laswells modell ser man också som en överföring av information från en sändare till en mottagare. Men där är effekten utav komunikationen viktig, till vilken effekt gjorde kommunikationen? 

Vem säger vad, genom vilken kanal, till vem och med vilken effekt?

Det är en mycket praktist modell om man ska lösa ett kommunikationsproblem helst själv, då kan man använda metoden och börja fundera över vilken effekt man vill att kommunikationen ska ge. Det tror jag är en stor fördel som den komunikationsmodellen ger.

Nackdelen med den här modellen tror jag kan vara att den är väldigt simpel och kanske för enkel i vissa fall. Självklart kan det vara en fördel att det är en enkel modell också, men om man ska tänka större kommunikationer, till exempel mellan olika länder, då tror jag det är svårt att använda sig av denna modell.

 

Det är effekten och bruskällan som är de största skillnaderna mellan dessa kommunikationsmodeller, annars har de väldigt likt syfte.